Ett år av brev, sedan ett svar på 27 sidor
Tre demokratiska senatorer har publicerat slutsatserna av en nästan årslång granskning av vad AI-datacenter kostar de samhällen som tar emot dem. Huvudslutsatsen handlar om ett uttryck. När branschen säger att den betalar sin “fulla kostnad för tjänsten” menar den den infrastruktur som betjänar den egna anläggningen, skriver senatorerna — inte de uppgraderingar av det gemensamma elnätet som bara finns därför att anläggningen byggdes.
Elizabeth Warren från Massachusetts, Chris Van Hollen från Maryland och Richard Blumenthal från Connecticut publicerade rapporten på torsdagen under titeln Power and Profits: How the AI Data Center Boom Costs Households and Communities. Den är på 27 sidor och bygger på svaren på de brev de tre skickade den 15 december 2025 till Amazon, Google, Meta, Microsoft, CoreWeave, Digital Realty och Equinix, samt ett års intervjuer med företagens företrädare.
Argumentet om “but-for”
Företagen motsatte sig genomgående så kallad but-for-kostnadsfördelning — principen som skulle få en byggherre att betala varje uppgradering som inte hade behövts om inte anläggningen fanns. I stället hävdade de att dessa kostnader bör delas av alla elkunder.
“Företagen åtar sig att betala för infrastruktur som uteslutande gynnar dem, men bestrider hur mycket de ska betala för gemensam infrastruktur som alla elkunder betalar men som byggdes enbart för att rymma datacentret”, skrev senatorerna.
Rapporten säger också att företagen pekar på nya delstatliga regler som tillräckliga för att hindra att kostnader vältras över på konsumenterna, samtidigt som de lobbar delstatsförsamlingar om förmånligare villkor, “bland annat genom att spela ut delstater mot varandra med hot om att flytta någon annanstans”.
Sekretessavtalen och vad de är till för
Om sekretessen skriver rapporten att alla fyra granskade teknikjättar rutinmässigt begär sekretessavtal av elbolag, markägare, kommersiella partner “och i vissa fall till och med offentliga tjänstemän”. Flera av dem, heter det, medgav uttryckligen att syftet med ett sekretessavtal med en offentlig företrädare är att begränsa offentlig insyn genom att hindra lokalsamhället från att få veta om ett projekt.
Meta uppgav till granskningen att “sekretess under projektutvecklingen ökar effektiviteten och snabbheten genom att låta alla intressenter förbli fokuserade på det föreslagna projektets behov” — en mening som senatorerna läser som att de kringboende utesluts ur gruppen intressenter.
Skattelättnader, och inga sysselsättningssiffror
Den tredje slutsatsen handlar om subventioner. Byggherrarna tonade ned eller undvek att erkänna de skatteincitament de får, säger rapporten, men söker dem i praktiken aktivt och uppgav till granskningen att de kommer att fortsätta begära och ta emot undantag från omsättningsskatt på chip och annan utrustning — vad rapporten kallar den mest värdefulla formen av skattelättnad för ett datacenter.
Inget av de sju företagen, skriver senatorerna, kunde eller ville lämna heltäckande kvantitativa belägg för hur många heltidsjobb anläggningarna skapar.
Vad som händer nu
Rapportens slutsats är rakt på sak: branschen “kör över lokalsamhällen och använder sina ekonomiska resurser för att spela ut delstater och kommuner mot varandra, vilket skapar en kapplöpning mot botten där delstatliga och lokala beslutsfattare känner att de inte har något val än att ge efter för datacentrens krav — och lämnar vanliga medborgare med räkningarna”.
Detta är senatorernas egna slutsatser, inte en oberoende revision, och företagen har offentligt hävdat att stora nätinvesteringar som nya kraftverk och kraftledningar också gynnar andra kunder. Time, som rapporterade slutsatserna först, skrev att de väntas mata en bredare satsning i kongressen under det kommande året på att sätta ramar för energislukande datacenterprojekt. Det som bör följas är om en but-for-princip dyker upp i ett faktiskt lagförslag.
