Ett komplett nervsystem, ett djur i taget
Forskare har publicerat den första kompletta konnektomen av en hanbananflugas centrala nervsystem: ett kopplingsschema med över 166 000 neuroner och omkring 125 miljoner synaptiska förbindelser i ett enda djur. Den granskade artikeln publicerades i Cell den 3 september 2026, och Google Research, som byggde stora delar av bildanalyskedjan, publicerade sin redogörelse samma dag.
Räknat i antal neuroner är det den största hjärnrekonstruktion som hittills satts samman. Den omfattar hjärnan, synloberna och den ventrala nervsträngen — flugans grova motsvarighet till en ryggmärg — som ett enda sammanhängande datamaterial. Tidigare flugkonnektom stannade vid hjärnan. “Det låter oss i princip ta oss från ögon till ben i ett svep”, sade Greg Jefferis vid MRC Laboratory of Molecular Biology och universitetet i Cambridge i Janelias tillkännagivande av arbetet.
Varför flugans kön är hela poängen
Alla färdiga bananflugekonnektom fram till nu har varit honor, inklusive den hemibrain som Janelia publicerade 2020. Det gjorde jämförelser mellan könen omöjliga vid synaptisk upplösning — vilket spelar roll, eftersom uppvaktning, aggression och parning är just de beteenden där hanar och honor skiljer sig mest.
Janelias projektsida för datamaterialet anger 262 könsspecifika celltyper och 114 sexuellt dimorfa, tillsammans ungefär 4,8 procent av centralhjärnan. Skillnaderna samlas i högre ordningens regioner snarare än i den sensoriska och motoriska periferin, som till stor del är gemensam.
“Det är första gången vi kan jämföra båda könen hos ett djur med komplext socialt beteende”, sade Gerry Rubin, senior gruppledare vid Janelia.
Vad maskininlärningen faktiskt gjorde
En konnektom av den här storleken ritas inte för hand. Provet snittas och avbildas med elektronmikroskop, vilket ger en volym där varje neuron måste separeras från sina grannar innan något alls kan räknas.
Google Research uppger att man bidrog med det steget genom flood-filling-nätverk — konvolutionella nätverk som utgår från en enda bildpunkt och växer utåt genom att avgöra vilka angränsande bildpunkter som hör till samma objekt. För det här datamaterialet förbättrade teamet också sitt rekonstruktionssystem PATHFINDER genom att lägga till syntetiska neuroner i träningsdatan, vilket enligt Google höjde både hastighet och träffsäkerhet.
Den automatiska genomgången är ett utkast, inte ett resultat. Expertgrupper vid Janelias FlyEM-grupp och Cambridge Drosophila Connectomics Group vid MRC Laboratory of Molecular Biology korrekturläste segmenteringen, märkte upp neuronerna och tilldelade celltyper. Artikeln redovisar 11 710 neurontyper i den färdiga kartan.
Öppna data, och vad de är till för
Datamaterialet släpps under licensen CC BY 4.0 och kan efterfrågas via neuPrint, granskas i Googles öppna visningsverktyg Neuroglancer eller utforskas på male-cns.janelia.org. En preprint av arbetet lades ut på bioRxiv i oktober 2025; Cell-artikeln är den granskade versionen.
Konnektomiken för en långvarig diskussion med sig själv om vad ett kopplingsschema egentligen ger: en karta över förbindelser är inte en karta över aktivitet, och att veta vilken neuron som möter vilken förklarar inte i sig ett beteende. Vad fältet däremot upprepade gånger visat är att kartan krymper sökrummet. En krets som kan spåras från början till slut är en krets som kan prövas med riktade experiment i stället för gissningar.
Nästa fråga är uppenbar: skalan. En bananflugas nervsystem rymmer omkring 166 000 neuroner; en mushjärna omkring 70 miljoner. Metoderna som beskrivs här är de som ett försök i musskala skulle behöva bygga vidare på, och hur långt de räcker är vad som är värt att följa.
