G20:s innovationsministrar som möttes i Chapel Hill i North Carolina enades den 1 september om ett ramverk som läses mindre som ett regleringsprogram än som ett argument mot ett sådant.
Tre pelare
Carolinaprinciperna binder undertecknarna vid tre saker: att reservera ny reglering för genuint nya situationer i stället för att skriva nya regler för varje AI-förmåga; att lägga offentliga medel på grundforskning snarare än på efterlevnadsinfrastruktur; och att ta bort hinder för införande och kommersialisering.
Michael Kratsios, Vita husets rådgivare för vetenskap och teknik, formulerade resonemanget rakt: beslutsfattare ”behöver inte närma sig varje innovation isolerat och bör inte behandla varje framväxande teknik som ett policyproblem av första sitt slag”.
Vad som inte står i texten
Det finns ingen efterlevnadsmekanism, ingen tidplan för genomförande och inget angivet mått på framgång. Ramverket säger inte om det är bindande — vilket för ett ministeruttalande oftast besvarar sig självt.
Det finns heller ingen fullständig lista över undertecknare. Kina bekräftades som undertecknare när mötet avslutades. Övriga deltagare bekräftades inte offentligt, vilket för ett G20-resultat är ovanligt nog att säga rakt ut i stället för att förutsätta.
Var det står i förhållande till Bryssel
Principerna pekar i motsatt riktning mot EU:s AI-förordning, som varit tillämplig sedan den 2 augusti och lägger på skyldigheter i trappsteg efter risknivå. Chapel Hills första pelare — reglera bara det som är genuint nytt — är ett direkt avvisande av den arkitekturen.
Båda ansatserna finns nu, båda säger sig tjäna innovation, och företag som verkar i bägge jurisdiktionerna kommer att följa den strängare. Så brukar sådana här skillnader lösas i praktiken, vad kommunikéerna än säger.
Att hålla ögonen på
Listan över undertecknare. Ett ramverk som Kina har skrivit under och EU-kommissionen inte är ett annat föremål än ett G20-samförstånd, och tills hela listan publiceras går det inte att säga vilket av dem det är.
