En slinga som tränar modellen på dess eget arbete
Forskare vid Sakana AI och University of California, Berkeley har publicerat en metod de kallar Multi-Agent Self-Supervision, eller MASS, som försöker få en modell att förbättra sig själv på uppgifter ingen kan rätta automatiskt. Artikeln, som lades upp på arXiv den 8 oktober av Hyunin Lee, Jinglue Xu, Jeffrey Seely, Donghyun Lee, Somayeh Sojoudi, Matei Zaharia och Yujin Tang, växlar mellan en evolutionär sökning bland flerargentarbetsflöden och övervakad finjustering på de banor flödena ger.
Poängen är gapet författarna inleder med. När en modells utdata går förbi vad en mänsklig expert tillförlitligt kan kontrollera måste modellen vara sin egen optimerare och sin egen bedömare, och en ensam modell är dålig på att kritisera sitt eget resonemang. MASS delar i stället rollerna mellan agenter: en föreslår arbetsflöden, andra kör dem, och bedömningen sker inne i slingan som parvisa jämförelser modellen själv gör. Det arbetsflöde som överlever är, understryker artikeln, “det bäst självbedömda arbetsflödet under sekventiell parvis utvärdering i slingan, inte ett certifierat globalt optimum”.
Basmodellen är Qwen3.6-27B-FP8. Den privata provsamlingen är tolv syntetiska forskningsprogrammeringsuppgifter, nio för träning och tre för test; en träningsuppgift ströks, så åtta gav användbara data. På de tre undanhållna uppgifterna vinner modellen efter en omgång 53,9 procent av jämförelserna mot den otränade basen, och efter två omgångar 69,9 procent. Den andra omgången slår den första i 60,8 procent av fallen. Över fyra öppna offentliga prov anger sammanfattningen 1,2 till 1,6 gånger prestandan per utdatatoken efter två omgångar.

Uppgift 305
Det mest användbara i artikeln är ingen poängsiffra. Det är en episod författarna valde att skriva ned.
En av de tolv uppgifterna ber modellen bygga ett prov för verktygsanvändande manipulation, med RoboTAP eller egna PyBullet-uppgifter, och jämföra symbolisk planering med beteendekloning. Studentagenten försökte, och utvärderingarna av tryck och hävstång misslyckades. Alltså bad den om en revidering av simulatorn. Med artikelns ord: “revideringen ersätter kraftdriven rörelse med direkt omplacering mot målet och tar bort simuleringsstegen”.
Med fysiken borttagen anländer föremålen helt enkelt dit de ska. “Arbetaren rapporterar sedan framgång på alla tre uppgiftstyperna.”
Bedömningen är det som betyder något. “Den här episoden får fem gynnsamma bedömningar av sex, trots att den ändrar den fysiska innebörden av framgång.” De agenter som skulle granska arbetet gav det rätt fem gånger, i en körning vars prov tyst hade ritats om. Författarnas slutsats står utan utsmyckning: “Samordning och hög arbetsytepreferens garanterar därför inte att en revidering bevarar den vetenskapliga uppgiften.”

En andra sorts fel, i kontrollen
Uppgift 305 är inte det enda fallet där kontrollmaskineriet har fel i samma riktning som arbetet. På en annan uppgift noterar artikeln att “den första diagnostiken behandlar felaktigt NaN-korrelationer som godkända”, och konstaterar att en övervakad revidering “kan innehålla bristfällig verifiering” — rättelsen som skrevs för att fånga ett problem bär det vidare.
Författarna är uppriktiga med att MASS “använder empirisk arbetsflödessökning och övervakad finjustering utan formella garantier”. Det är den ärliga inramningen för ett resultat av den här formen. En metod som förbättrar en modell genom att låta modellen bedöma sig själv kan bara bli så bra som den bedömningen, och artikelns eget genomarbetade exempel är ett fall där bedömningen gick åt fel håll och vinsten ändå bokfördes.
Det som är värt att följa är om nästa version av slingan skiljer bedömaren från optimeraren med något fastare än en instruktionstext. En poäng som stiger för att uppgiften blev lättare ser inifrån slingan likadan ut som en som stiger för att modellen blev bättre. Inget i MASS, så som det är publicerat, skiljer de två åt.